Bojutläggning och bojteknik

Behovet av fler bojar är stort, liksom hindren för utläggning av bojar är många. Det som främst begränsar möjligheten att lägga ut fler bojar förutom en begränsad ekonomi, är miljömässiga skäl, eller att vattenägaren säger nej. Normalt krävs att en ansökan till kommunen eller Länsstyrelsen görs innan utläggning kan ske, samt att man har hittat och fått tillstånd från en eventuell vattenägare.

Bojens placering
Det innebär att Kryssarklubben inte kan garantera en viss placering av bojar varken vid nyutläggning eller över tid. Nya regler eller förändringar av förhållandena vid en bojplats kan innebära att bojen måste flyttas. Kryssarklubben försöker då hitta en alternativ bojplats i närheten.

Ersättningsboj
En boj kan försvinna av olika anledningar. Kryssarklubben ersätter försvunna bojar med nya antingen på samma ställe eller i närheten.

Ansvar
Kryssarklubben väljer bojplacering utifrån de förutsättningar som råder, och tar därmed fullt ansvar för varje utlagd boj oavsett finansieringskälla under bojens hela livslängd. Bojarna är dimensionerade enligt SXK:s bojregler. Som alltid gäller att utnyttjandet av bojarna sker på skepparens risk och ansvar.

Olika förankring används för svajbojar
Bojarna slits hårt, framför allt på grund av korrosion av det salta vattnet. Kryssarklubben utvecklar därför hela tiden bojarna och materialen man använder. Tekniken ska också vara enkel att tillämpa och möjliggöra ett enkelt förfarande med inte alltför många inblandade i förarbetet, transporter och utläggning.

Olika bojstenar
Förankringen görs till en bojsten, som antingen är en natursten med en rostfri ring fäst på ovansidan, eller med genomborrade hål för mooringlina i nylon och lyftöglor, eller en gjuten betongklump. Betongen gjuts i en träform på cirka 1 kubikmeter, armeras och förses med plastslangar för mooringlina och lyftöglor. Gjutna stenar har fördelen att man bättre kan kontrollera tillverkningen och inte behöver både hitta och transportera naturstenar, därefter få dem genomborrade. Men förutsättningarna kan här vara olika i olika kretsar.

Nylonlinor i stället för kätting
Medan äldre bojar har förankrats med kätting och schackel till öglor i stenen och bojens så kallade ”ten”, så har man på senare tid valt att förankra med mooringlina med en rejäl stoppknop under naturstenen eller vid betongstenen, allt för att undvika korroderande metall i sjön. På linan fäster man också ett lyftflöte som håller linan lyft över sjöbotten även när den slackar. Det gör konstruktionen både hållbarare och mer miljövänlig då ingen del förutom bojstenen kommer i kontakt med sjöbotten.

Bojar av olika utformning och teknik
Alla Kryssarklubbens bojar är blå, för att kännas igen. Den klassiska SXK-bojen har en kraftig rund flytkropp, genomstucken av en så kallad ”ten” i galvat eller rostfritt stål. Tenen är ett rör och genom den är kättingen eller linan uppdragen och förankrad med schackel eller wirelås. Då det mesta av tenen är över vattenytan har man tyckt att den har en tillräckligt lång livslängd.

På vissa håll har man dock behövt byta även boj och ten så ofta så man har tagit fram en modell där tenen görs i VA-rör i högkvalitativ plast. Där är bara toppbeslaget utfört i rostfritt stål.
Några kretsar har även börjat använda pålbojar av den typ som ofta används för akterförtöjning i småbåtshamnar. Man har funnit att de har fördelar både vad gäller korrosion och förenklar utläggningen.
Valet av utformning och teknik är dock beroende på lokala omständigheter och vad kretsarnas HoF-kommittéer föredrar. Verksamheten förutsätter en långt driven decentralisering och ett frivilligt engagemang, vilket ger stort utrymme för utförarnas val.