Flaggskär

Beskrivning av ön
Flaggskär är en välbesökt ö i Blekinges östra skärgård. Svenska Kryssarklubben har en boj vid öns västra sida på position N56º03,9’ O15º44,0’. Förtöjd vid bojen kan man vila ut efter en lång seglats eller ligga och vänta på bättre väder och vind.
De som besöker ön kan se ett stort antal husgrunder, brunnar, äppleträd, båtkåsar och andra tecken på att ön har varit bebodd. Mer om detta finns att läsa i denna artikel. Materialet är hämtat från öbor på Hästholmen och Sturkö samt från Tore Noblings artikel om Flakskär, publicerad i Blekingeboken 1956. Vidare är ön beskriven i Sturköbladet och Flaskposten från Hästholmen/Ytteröns samhällsförening.
Ön har på kartan formen av en hästsko. Den är på längden cirka en kilometer lång och några hundra meter bred. Mitt på södersidan finns det ett sund, som när det är högvatten delar ön i två delar; söderut Ormaskär och norrut Flakskär. Ett annat ord för sund här i skärgården är Kröl. Mynningarna till Kröl heter Yttra Kröl söderut och Inra Kröl norrut. Ön har två uddar; Flake Nacke i väster och Norre Nacke i nordost. Strax väster om Norre Nacke ligger ön Holmen och i bra lä för denna ö ett antal båtkåsar där fiskarna förtöjde sina ekor och kanoter. Stenen "Snicken" alldeles nordväst om Holmen ser man inte vid högvatten men normalt så bryter vågorna över den och varnar därmed för grund. De flesta som bor i östra skärgården kallar ön Flakskär. "Det är någon stockholmare som gjort sjökortet och stavat fel" får jag som svar när jag undrar varför det står Flaggskär i sjökortet. "Likadant är det med ön Ornö som ligger inne på Gåsefjärden. Den heter egentligen Arnö och på dansktiden Arne som betyder ugn på danska" berättas det.
Ett antal kabellängder norr om ön ligger Torumskär. Detta skär blev världsberömt i oktober 1981 då den sovjetiska ubåten U 137 stod på grund där mitt i ett välbevakat militärt skyddsområde. Malkvarn, Äspeskär och Hästholmen är andra öar som omgärdar Flaggskär.
Söder om Flaggskär kan man se en samling mindre skär som förr i tiden kallades Kamrerne eller Kammarflöten. Idag heter de Kammarbrinken. Sundet mellan Flaggskär och Kammarbrinken heter Kommendantahålet och där finns en liten klippa som heter Kommendanten. Den har, liksom sundet, fått sitt namn efter kommendören Ludvig Pantzerhielm som under några år var kommendant på Kungsholmen. På denna klippa brukade "Pansarhjälmen" ligga och skjuta sjöfågel. Sydväst om Kammarbrinken finns ytterligare några skär som förr kallades Hanisken, och idag Handskarna.
På detaljkartan finns markerat de olika husgrunderna utom den sydligaste. Den är markerad på den större. Ägare var 1. Jonas Håkansson 2. Sven Andersson 3. Ola Månsson 4. Karin Holgers 5. Magnus Karlsson 6. Nils Holm 7. Karl Johan Pettersson 8. Axel Pettersson.

Karta över Flakskär i Blekinge östra skärgård. Kartan är en kopia från Blekingeboken 1956/Tore Nobling.

Leva och bo på "Flakskär"
Enligt Inez Persson, som bor på Hästholmen, kom de första bosättarna till "Flakskär" år 1789. Det var tre familjer och en ensam person som bosatte sig där då. Ön tillhörde, då som nu, Sturkö åboar och de som bosatte sig på ön fick betala tio kronor i årligt arrende för hustomten och därtill en extra betesavgift för de får eller andra betesdjur som man hade.

Ola Månsson var Inez man Antons farfar.

Den siste som flyttade från ön var Sven Andersson. Det var omkring år 1950 som han lämnade ön och flyttade till ett ålderdomshem. Sven och hans fru Matilda, eller Tilla som hon mest kallades, var och är ett berömt par på öarna i östra skärgården. Tilla var en riktigt kraftkvinna. En stormig dag hade hon ensam rott över till Sturkö. Man frågade henne varför hon inte låtit sin man, som också var en duktig sjöman, åka istället. Tilla svarade: "Va - inte ä de värt skicka gubben ut i da’!"
Inez berättar att hon träff ade Sven och Tilla när de köpte mjölk av hennes föräldrar. Tilla brukade också synas på Sturkö med en "engrepakorg" hängande i ett besman på ryggen. I korgen hade hon fisk till försäljning och när hon hade sålt fisken handlade hon sedan i Uttorps handelsförening på hemvägen. När hon såg några barn närma sig hälsade hon gärna på avstånd med orden: "Harre Gu’ mitt barna lella!"
En gång under första världskriget, vintern 1915-16, fick Flakskärsborna uppleva något märkligt. När Tilla öppnade dörren till stugan på morgonen för att gå ut och mata fåren såg hon sju främmande män i grå filtkläder och några med revärer och gula armbindlar stå uppe på berget vid husknuten. Männen blev lite oroliga och rädda när de såg henne men när Tilla lugnat sig så vinkade hon med armen och sa: "Kom ned pojkar, varför står ni där?" Männen, som var ryska krigsfångar och hade flytt från Tyskland, förstod ju inte Tilla men begrep ändå att hon ville dem väl. Ryssarna kom in i stugvärmen, fick mat och dryck och så småningom kläderna torkade. De var mycket trötta efter färden över Östersjön men det var bara sex av dem som sov medan den sjunde höll vakt. Tilla lär ha sagt till dem att "här behöver ni inte vara rädda, så länge ni är här får ingen röra er". Efter att den 15-årige fostersonen Gunnar hade tagit sig till prästen på Sturkö och rapporterat vad som hänt så tillkallades fjärdingsman och så småningom transporterades ryssarna till myndigheterna i Karlskrona.
Tilla och de andra bofasta på "Flakskär" hade en särskild plats vid Krabbehalls brygga på Sturkö ostsida, som kallas "Flakarnas kammare". Där kunde de byta om när de skulle gå i kyrkan på söndagarna. Kammaren är bara en avskild plats ovanför bryggan och vad jag förstår så fick de byta om där under bar himmel oavsett väder och vind.

Foto: Åke Ringberg

Ett stycke söderut från själva byn på "Flakskär", väster om viken Pölen, ligger en stenruin på sluttningen upp mot öns högsta parti, Båknaberget. Ruinen är resterna av Petter Jakobssons och hans frus hem. Han kallades också för Petter Jakob eller när han själv inte hörde på, Pelle Rättare. Namnet lär han ha fått för att han ville rätta till allt vad andra gjorde. Han kom från Ytterön och när han ville bosätta sig på ön så tyckte tydligen öborna att det var bäst att han fick bo för sig själv utanför bygemenskapen.
På den sydvästra delen finns en del stenanhopningar av främst kullersten. De ligger i rader på ett sätt som gör att människor måste ha lagt dit dem. Man säger att det är rester av hus från gamla tider. En vanlig benämning på dessa fotningar är "vikingahoddorna". Andra säger att det är lämningar efter sjörövare och/eller snapphanar. På gamla generalstabskartor lär det finnas noterat bebyggelse på denna, den västra delen, av ön.
Närmast mot Inra Kröl kan man också se rester av båtkåsar som idag ligger högt upp på land. När de användes var havsytan en meter högre eller mer -det måste ju vara ett bra tag sedan.

Fisket
Folket på "Flakskär" fiskade all sorters fisk. Man fiskade såväl inomskärs som utomskärs och fångsterna varierade. "Vraka sill" gick till så att tre-fyra man rodde ut med en vrakeka på kvällen. Fisket pågick ute till havs, hur långt ut berodde på hur varmt det var i vattnet. Sillen trivs i 13-gradigt vatten och ju varmare årstid ju längre ut fick man segla. Utseglingen gjordes framemot kvällningen och garnen sattes där man trodde att sillen stod. Garnlänken fästes i båten och man låg och drev med dem under natten. Namnet vraka betyder egentligen driva.

Foto: Bengt Jonasson

Anders Olsson Lindström, fiskare från Torhamn, skrev en dagbok mellan tiden 1851-1859. 1851 skrev han "Om våren började jag att vraka och började vi i Torhamn 1 april, derefter vrok vi i 36 nätter till misommar och i de nätterna fick vi 525 valar (en val sill = 80 st), derefter fick vi intet mer än 70 a 80 valar hela sommaren." Mer om fisket i östra skärgården och om Anders Olssons Lindströms dagbok finns att läsa i "Fiskare berättar" utgiven av Östra Blekinges Hembygdsförening.
Vid Flaka Nacke på den sydvästra delen av ön fick Flakskärs barn ligga i en hydda och vakta en lykta som skulle lysa för fiskarna på hemväg. Lyktan var fäst i stänger som restes på klippkrönets högsta punkt. Detta var en viktig och ödesmättad uppgift för barnen. Om de somnade och därmed lyktan slocknade kunde det vara svårt för fiskarna att hitta hem och hemska saker kunde hända. På den tiden var det också många fiskare som blev överraskade av hårt väder och många fick sätta livet till även om Flaka Nackes lykta lyste klart.
Det var mest karlarna som var ute på sjön och fiskade. När de sedan kom hem med sin fångst så skulle den säljas. Oftast var det kvinnornas uppgift att göra det. Tilla och de andra fiskarhustrurna fick massor med gånger segla eller ro till Lyckeby, Karlskrona eller bara till Sturkö för att sälja fisk.
Med 11-12 distansminuter till Karlskrona så bör det ha tagit 3-4 timmar med god vind att ta sig en väg. Var det sedan rodd hem så tog det säkert många timmar att komma hem.

Vrakekan
Vrakekan var den största av fiskebåtarna. Den hade åtta eller nio bord och och var 28-30 fot mellan stävarna. Bredden var 12-13 fot. En vrakeka kostade i slutat på 1800-talet 300 kronor och sedan ca 150 kronor för segel och rigg. I dagens penningvärde är det cirka 27000 kr mätt med konsumentprisindex.
En annan beräkning på värdet är att 450 kr år 1890 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 343709 SEK år 2008 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare.
Carl August Ehrensvärd, Överamiral och chef för Flottan i Karlskrona 1788 uttryckte sig vid något tillfälle såhär om vrakekan:
"Vrakekorna äro bondbåtar lika de villdas båtar som naturen och ingen vettenskap tillskapat och vars maneuver ingen känner och ingen kan än bönderne själva"

Bo på Flakskär idag
Det finns idag också möjlighet att hyra stugor på ön. Stugorna saknar vatten och el, har fyra sängplatser och en vedkamin med kokplatta. Kontaktperson för uthyrning är Christer i Frändatorp. Tel 0455-42011.
Väl mött på Flaggskär/

Mats Holmer, tel 0455 - 100 92