Över Atlanten med blöta fötter

-Big cargo ship, big cargo, this is Wind calling - over!
Vi ligger bara tio timmar ut från St Martin i Västindien med kurs på Azorerna 2400 distansminuter bort, mitt i natten, och känner uppenbar oro för att bli nedseglade av ett stort handelsfartyg.
-Big cargo, this is Swedish sailing-yacht Wind on your port side calling. You are very close! Over!
Vi ropar på VHF-en upprepade gånger utan att få svar. Det är alltid lite spännande när det dyker upp ett handelsfartyg. Först ser man ett vitt ljus vid horisonten, sen förhoppningsvis ett till skiljt från det första, eftersom alla fartyg är stora och således för dubbla topplanternor. Ligger de i linje kommer fartyget rakt för ifrån. Sen dyker sidolanternan upp. Man sitter och pejlar bäringen och denna gång har den varit oförändrad under tio minuter. Vi har kollisionskurs. Det är inte så lätt att bara ändra kurs heller. Vi gör sex knop och fartyget sannolikt 20. Dessutom blåser det 20 sekundmeter och vi har styvt jobb att hålla båten på lagom kurs snett mot sjön för att undvika att sjöarna bryter alltför mycket över båten.

Foto: Stig Jildestrand

Vi är fyra personer som seglar en 38 fots Carbo Rico, en vacker amerikansk båt med klipperstäv, kutterrigg, stor genua på peke och kryssfock på inre förstag med bom. En stabil och säker båt men utan alltför vassa kryssegenskaper. Före avfärden tog vi ut tre olika väderprognoser på nätet. En lovade kuling, en lagom medvind och en lagom motvind. Den första slog in! Sen midnatt går vi för tre rev i storen och kryssfock med vinden strax för om tvärs. Båten seglar trots allt fint men inte direkt torrt över sjön som bygger snabbt från en annan vinkel än den gamla dyningen, vilket skapar en besvärlig korssjö. Varje ändring av kursen kan därför medföra att sjöarna börjar hitta in i sittbrunnen. Så vi fortsätter att pejla babordslanternan på fartyget som närmar sig. Då hörs från frivakten: - Vi har vatten i båten. -Hur mycket? - 30 cm på toan och 10 cm i pentryt! - Salt eller sött? Jag är lite undrande för när jag fyllde på 500 l vatten i färskvattentankarna dagen innan gick det plötsligt att fylla mycket mer efter en stund. - Salt!! Smakar pyton! Rösterna låter stressade. - Kan det inte bara ha flödat över toan?? - Har aldrig hänt förr och den är tom just nu. - Finns backventil?
I samma stund hör jag rorsman meddela: - Jag får ingen styrning med rodret. Vad skall jag göra?
Låt mig så här oss emellan meddela, att det är i ett sånt ögonblick man ställer sig frågan, om man borde satsat på bowling i stället, men det är ju inte så lätt att ändra på den saken ute på havet. Bara att gilla läget och ta sakerna i tur och ordning.
Båten måste länsas. Skepparn aktiverar el-pumpen. Den går några sekunder men stannar sen - säkringen gick. Ny säkring. Samma sak! Förbättrar knappast stämningen ombord. En blick ner på durken ger den sannolika förklaringen. Lagret av toapapper som stuvats i lågt skåp flyter upplöst i sina beståndsdelar omkring på durken och har sannolikt satt igen el-pumpen, som naturligtvis sitter svåråtkomlig längst akterut under däck. Papper i båtar är ett fördärv!! Handpump finns i sittbrunnen. Den kopplas in och kölsvinet länsas. Inga mängder!! Skönt! Varifrån kommer då vattnet?? Det finns en avfallstank som tar hand om vatten från pentry och dusch. Vi kopplar om pumpen till tanktömning. Full, fast den borde varit tömd! Där finns förklaringen. I den hårda vinden och sjögången har vattnet tryckts upp genom avloppsröret, trots backventil, till gråvattentanken som fyllts och svämmat över bakvägen upp på durken i toa och pentry. Vi pumpar läns och stänger manuellt kranen till avloppsröret. Läckaget upphör - skönt - ett problem mindre.
Styrningen visar sig också fungera. Vi ligger för högt i vind och båten tappar styrfart i den grova korssjön, som av och till kastar den 13 ton tunga båten ur kurs. Det är svårt att avgöra lämplig kurs i nattens mörker. Med rätt vinkel mot sjö och vind går det bättre, och vi fortsätter att klättra över de växande vågorna utan alltför stora besvär. Vi har varit så upptagna av våra egna bekymmer att vi nästan glömt lastfartyget. När vi kollar igen, ser vi fartyget passera oss ca en knapp distans föröver. Kan tyckas mycket, men känns väldigt nära!
Vi andas ut och koncentrerar oss på att segla båten tryggt genom kulingen. När dagningen kommer har vinden dock mojnat till ca 12 sekundmeter vilket är idealiskt för båten. Vi kollar in vad som hänt under natten. Vindrodrets vattendel hänger och släpar efter båten i sin säkerhetslina. En rostfri bult har gått tvärs av. Rodret kan bärgas och surras. Vi har handstyrt hela natten och fortsätter sen för autopilot, vilket fungerar bra utom i grov sjö eller i byig vind. Vad som är värre är att två öljetter har slitits ur storseglets mastlik, och liklinan har lossat från duken. Inte bra. Om det fortsätter kan seglet bli obrukbart. Vi gör en provisorisk reparation med dubbla travare runt bristningen, fastsydda med segelgarn runt liklinan. Det ser starkt ut och visar sig hålla ända till Azorerna!

Nästa natt seglar vi i sex knops fart i 10 sekundmeter med vinden tvärs om babord. Stjärnhimlen är bedövande gnistrande med sina myriader av solar. Vintergatan, som tyvärr så sällan kan ses här i Sverige pga ströljus och luftföroreningar, spänner sitt breda band över himlavalvet. I aktern sträcker sig Orions höga gestalt mot himlavalvet, och om babord står Karlavagnen på högkant, medan Polstjärnan lyser lite svagare högre upp på himlen. Som styrmärke under babords toppvant har jag den w-formade Cassiopeja. Märklig tanke att jag seglat med samma stjärnbild som styrmärke under en kappsegling långt härifrån på Indiska oceanen för några år sedan. Vem vet, kanske seglar någon annan, på en annan planet långt borta, mot samma mål. Låter kanske lite knäppt, men man blir lite filosofisk i nattmörkret under stjärnornas ljus, och det är inte svårt att förstå att forntidens människor undrat över vad som finns där uppe och kommit med sina tolkningar.
Vid tretiden går månen upp och kastar sitt ljus över havet, som i ett blir så klart som vore det redan dager. Marelden sprutar kring stäven med sitt blinkande välkomnande ljus. Vinden är ljum och vattnet varmt. Då är gårdagsnattens alla bekymmer glömda och livet leker igen. Under hundvakten sitter jag och lyssnar på min kortvågsradio inköpt på OK för 69 kr. Det funkar. Konstigt att höra det klämkäcka Ring så spelar vi mitt i natten långt ute till havs.

Vägval
Seglar man sträckan Västindien - Azorerna bör man enligt standardverket "Ocean passages of the world" starta i maj-juni och segla norrut mot Bermuda och sen gira österut med västvindarna i häcken längs storcirkeln för att undvika motvind och det azoriska högtrycket som kan ge besvärlig stiltje. I maj har nämligen vinterns stormar avtagit och orkansäsongen inte börjat. Vi väljer en något sydligare, kortare kurs som varit förmånlig de senaste åren. Den rekommenderade kursen går för övrigt strax syd om isbergens nedre gräns för månaden, vilket känns lite tveksamt. Vi har bra vind de första dygnen och loggar 120 distans per dygn mot målet. Ganska snart lär jag mig vad som inte står i seglingsböckerna. Ta med rikligt med kalsingar och betrakta dem som engångs! Efter den första natten i kuling och de efterföljande dagarna med rejält med stänksjö är allt blött. Glöm det där med att sjöställ skulle vara vattentäta!! Inte efter några dars segling i salt havssjö i alla fall. Saltvatten torkar aldrig, saltet drar åt sig fukt. Man har för lite vatten till sötvattentvätt. Man kan passa på i ett skyfall, men hur skall man torka tvätten? Rätt som det är kommer det en stänksjö och man är tillbaka på ruta ett. Enda chansen är att torka inne i båten, och det leder bara till mögel, viket inte är så trevligt ur sjösjukesynpunkt - lukten alltså. Sitter man i saltvattenfuktiga underkläder får man snabbt hudproblem med klåda och infektioner. Själv kan man passa på att tvätta sig ren under ett skyfall; naken så när som med livlinan på fördäck. Sen gäller det att snabbt ta sig akteröver, innan man blir översköljd av en brytande våg. Skyfallen, s k squalls, är tropiska regnbyar med hård vind på 20 sekundmeter eller mer, som varar från några minuter till en timme. På dagarna ser man dem och kan reva i tid. På natten seglar vi oftast med två rev och full genua, som snabbt kan rullas in. Vid molnigt väder ser man nattetid inte när byarna kommer förrän de är över båten. En mörk natt spanar jag mot horisonten för att se det första tecknet till den annalkande dagen. Jo, där ser jag en antydan till en ljus strimma vid horisonten. Plötsligt inser jag att det vita är mantåget två meter bort, som jag står och fixerar. Då var det mörkt! Ett annat medicinskt problem som likaledes inte är så heroiskt och därför glöms bort i långseglarnas memoarer är förstoppning. Man dricker gärna för lite och rör sig knappt. Ta med torkad frukt! Det hjälper.
Vi gör bra fart mot Azorerna och har efter 10 dar kommit halvvägs. Ändå blir man lite besviken, när dygnets etapp plottas in på sjökortet. De 120 distansen blir bara någon centimeter. Det är en lång väg vi skall segla. Jag får en ny erfarenhet. Det är svinkallt på nätterna. Under hundvakten sitter jag med fyra lager kläder och fryser ändå. Vinden är nordlig och kläderna fuktiga, så trots att vi befinner oss i höjd med mellersta Sahara är det vantar och mössa som gäller.

Födelsedag
Under gnistrande stjärnor mitt ute på Atlanten passar jag på att gå in i ett nytt decennium av mitt liv; långt ifrån alla måsten och med gott om tid till att fundera över vad livet inneburit, och hur jag vill ha framtiden. Ingen dum födelsedag. Jag firas med två förnäma presenter. En helkroppsdusch i sötvatten och en timme fri nästa hundvakt. Mycket uppskattat! Vårt vaktsystem innebar att vi är två som går vakt samtidigt. Mitt pass är mellan kl 2 och 8 dag och natt, men då kan man sova halva den tiden i fullt sjöställ fastkrokad i livlinan i sittbrunnen, medan kamraten styr båten och håller utkik efter fartyg. De är dock inte många. Under hela överseglingen ser vi 10 handelsfartyg och en segelbåt, som en natt styr någon sjömil från oss under en timme och sen försvinner söderut mot Kanarieöarna.

Oro i besättningen
Halva distansen kvar. Då försvinner vinden - stiltjen breder ut sig. Vi sitter under Bimini-toppen, solskydd över sittbrunnen, och kurar emot det starka solljuset och diskuterar vad vi bör göra. Det är det värsta som kan hända en segelbåtsbesättning. Blåser det hårt är man upptagen med jobb, men när det är stiltje har man inget att göra utom att fundera över vad man borde göra. Båten rullar i den gamla dyningen och seglen slår fram och tillbaka. Frågan är nämligen om det är det stora azoriska högtrycket som vi kommit fram till. Vi ligger ju lite långt söderut fortfarande. Kan vi räkna med att det kommer att försvinna eller är det stationärt? Kommer det att vara så här resten av vägen? Vi har ganska mycket diesel, men det räcker definitivt inte hela vägen eller kanske inte ens genom ett stort högtryck. Min erfarne skeppskamrat som seglat över Atlanten tidigare låter upprörd. Det här kan hålla i sig i månader! Det kan vara farligt! Kommer färskvattnet att räcka? Vem vet om vi fortfarande kan gå norr om högtrycket, eller bör vi satsa på att gå söderut? Jag avundas besättningar som har väderfax ombord och kan välja kurs efter vädersystemens framfart och undvika alltför hårda vindar och även stiltjeområden. Vi enas om att gå rakt norrut enligt läroboken för att fånga upp vindarna från väster. När beslutet är fattat tuffar vi för motor. Känns redan bättre; att göra något är bättre än att bara vänta. Nästa dag siktar vi ett handelsfartyg, som vi ropar upp på VHF och vi ber dem att ge oss högtryckets position. Det ligger 50 distans mot sydost och rör sig i samma riktning. Vi har valt rätt.

Kuling igen
Nästa dygn faller barometern 10 millibar och fyra av dessa under fyra timmar på eftermiddagen. De erfarna rynkar pannan igen. Betyder vind. Mycket vind. Sjunker den sju under lika många timmar blir det storm! Vi förbereder båten. Sitter batterierna fast? Kan spisen lossna? Är allting sjöstuvat ordentligt? Är luckorna säkrade? Vi äter för att slippa det om stormen kommer. Kan bli svårt att laga mat. Efter en översyn känner vi oss mogna att klara en nedslagning åtminstone till 90 grader. Vinden ökar. Sjön kommer nu dock från samma håll som tidigare så korssjön uteblir. Under ett dygn växer sjöarna till ca fem meter. Vi har nu bidevind och måste falla av för att kunna segla mot sjön. Tre rev i storen och lite flik på genuan ute. Vinden ökar till 17 meter per sekund men stannar på den nivån. Båten är av hårdvindstyp och seglar egentligen bäst när det blåser. Alla slappnar av när beskedet kommer att barometern slutat falla. Vi slipper stormen men seglar under ett dygn ånyo med stänksjö ständigt över båten plus en och annan grön sjö, som letar sig in över båten och ner genom ruffluckan och gör den besättningsmedlem som just är på väg upp både dyngsur och förvånad. Allt är blött, från sjöställ till underkläder och sovsäck. Maten, dvs mackor och juice, intages lämpligast i trappan upp mot sittbrunnen, där man får bäst stöd och risken är minst att man plötsligt får se sin måltid komma flygande. Sjön är nu grov och kommer vältrande med ett hotfullt muller, men båten lyfter hela tiden elegant och tar ingen tung sjö över sig. Efter några timmar ser vi en ljusning vid horisonten. Den närmar sig snabbt och samtidigt avtar vinden till behagliga 12 sekundmeter, och sjöarna slutar snart att bryta. Seglatsen börjar åter att bli angenäm. På morgonen kokar jag gröt med vissa problem pga sjöhävningen och fixar två mackor med kaviar. När maten skall transporteras till sittbrunnen fattas den ena mackan. Jag letar på durken, på skotten och till och med i taket, för att inte tala om vasken och kylskåpet. Smörgåsen är som uppslukad av jorden. Mysteriet löser sig dock när det är dags att diska. Mackan återfinns fastklistrad under bottnen på grötkastrullen som står på spisen. Under en överhalning har jag ovetande träffat mackan med kastrullen och den fastnade förstås och följde med kastrullen.
Vår segelreparation har hållit för nattens hårdvind, men Vindexen har blåst bort och med den tyvärr vår VHF-antenn. Kan vi över huvud taget använda radion? 100 distans norr om oss seglar samtidigt en annan svensk båt (vi träffar besättningen senare i Horta). Där blåser det 30 sekundmeter och sjön är mycket grov. Rapporten har angivit våghöjden till 10 meter. Båten är nyinköpt och kanske känner inte skepparen den i grunden. Vattentanken skakar loss och vattnet rinner ut och kortsluter batterierna. Man väljer att gå för motor för att stäva sjön, så att den inte skall bryta in i sittbrunnen. Dieseln tar slut när man är 400 distans från målet. Fem liter dricksvatten kvar. Pyrt läge. Räddningen kommer i form av ett amerikanskt handelsfartyg, som man anropar via VHF och som slänger ner vattendunkar och dieseldunkar. Jag är inte säker på att alla fartygschefer skulle ta sig tiden att göra det, om man inte skickade ett formellt nödanrop.

Stiltje
Vinden fortsätter att komma förifrån. Den mojnar dock alltmera och två dygn senare får vi svårt att ta oss framåt. Vi seglar bidevind i ett helt dygn utan att närma oss målet. Sjön sätter oss mera akteröver än vi gör fart mot målet pga avdrift i gammal dösjö. Känns hopplöst. Vi börjar ana att vi nu slutgiltigt är inne i det azoriska högtrycket. Vi räknar på distansen som är kvar och vår diesel. Det bör räcka. Efter att ha legat och skvalpat ett dygn startar vi motorn och går mot målet, Horta på Fajal. Ön där legendariska seglare som Francis Chichester och Eric Tabarly suttit bland andra atlantseglare på Peter´s café och pratat om sina seglingsäventyr.
Vi har 40 hästkrafter på 13 tons båt och gör 4-5 knop på 2000 varv. Långsamt men säkert närmar vi oss målet. En lätt motsjö som ligger kvar, gör dock att vi gör mindre fart än beräknat. Vi räknar dock med att dieseln skall räcka.

Larmet går
Mitt i natten under min vakt är det något som tjuter. Jag drar ner på varvet på motorn, men det kommer inte från motorpanelen. Vad kan det vara? Skepparn kommer upp nyvaknad som skjuten ur en kanon. -Stäng av motorn! Jag trycker på stoppknappen men ljudet fortsätter. Det kommer inifrån båten. Är det ekolodets ankarvakt som fått fnatt? Skepparn begriper heller inget. Vi går med örat främst för att lokalisera ljudet. Där! Det är det nyinstallerade gaslarmet som ljuder; därför kände skepparn inte igen det. Vi kollar gasolen. Den är korrekt avstängd vid den dränerade lådan i sittbrunnen. Jo, det luktar lite konstigt i båten. Så småningom inser vi vad som hänt. Det har bildats sumpgas i avfallsvattentanken, som nu inte sköljts igenom utan är avstängd, och gasen har letat sig uppåt som vattnet gjorde tidigare. Vi renar tanken med saltvatten och desinfektionsmedel. Kölsvinet avluftas. Doft och tjut försvinner. Motorn kan startas igen utan problem.

Motorstopp
40 distans från den västligaste av de azoriska öarna stannar motorn plötsligt i kvällningen. Vi har just siktat den högt belägna fyren på den lilla ön Flores som blinkar med sitt välkomnande ljus. Så nära men samtidigt så långt borta. Högtrycket här brukar vara stationärt, och här kan vi bli liggande hur länge som helst, utan vind och utan diesel. Vi hissar segel men uppnår ingen styrfart. Vi till och med driver bakåt i den antydda motvinden, medan vi begrundar vårt öde. Ropar på VHF-en om någon seglare möjligtvis finns i närheten som skulle kunna avvara lite diesel. Inget svar. Kanske finns inga seglare i närheten. Kanske ger vår skadade antenn för dålig effekt. Skepparn kommer med en idé. Kanske finns lite diesel i botten på tanken. Röret till motorn sticker nog upp lite för att undvika att kondensvatten följer med. Hopvikt i akterruffen med dieseldoft i näsan sticker han ned en oljepump genom mätstickshålet i tanktaket för att leta dieseldroppar. Jorå, efter en stund får han napp, och vi kan efter en timme med stor glädje producera hela tio liter i en dunk. Dieseln filtreras och vi kopplar dunken direkt på motorns pump och sticker ner returledningen i samma dunk. Men det kommer fortfarande inte att räcka. Då plötsligt ser vi en krusning på vattnet på styrbords låring. En svag bris från rätt håll, den första på fem dagar, kommer som en belöning för våra strävanden. Snabbt upp med gennakern. Båten liksom står och tvekar en stund. Kraften är först inte stor nog för att flytta den 13 ton tunga båten, men efter en stund börjar vi sakta röra oss mot målet. Inte fort. Först med en knop och efter en halvtimme med två knop. Sällan har någon varit så glad för två knops framfart ute på havet. Fyren kommer närmare och vi ser många ljus från hus på ön. Vinden mojnar dock igen under natten. Vi startar motorn. Nu bör dieseln räcka. Den lilla vinden från rätt håll som äntligen kom har burit oss långt nog under kvällstimmarna för att vi skall nå fram. Vi räknar noggrant på kvarvarande mängd bränsle. Vore inte bra att få motorstopp precis vid ön. Branta bråddjupa stränder utan ankarfäste. Risk att driva upp på land i tidvattnet!

Äntligen framme
I gryningen når vi i långsam fart för att förbruka minimalt med diesel äntligen, efter 22 dygn till sjöss, hamnen i Flores, som normalt sett är helt oskyddad för den normalt rådande vinden, men som nu kommit i lä efter nattens vindskifte. Två liter diesel skvalpar i dunken bredvid motorn. Inte mycket till reserv efter 2400 sjömil, men tillräckligt.
Lyckliga sätter vi oss ner i sittbrunnen. Vi enas om att den största besvikelsen var, att vi aldrig fick någon fisk, trots drag ute efter båten under större delen av resan. Den största positiva upplevelsen var, att vi faktiskt genomfört seglingen över en ocean och fått en hel del erfarenheter. Sen var det det där med de blöta fötterna. I början var det varmt och blött. Sandalerna blev dyngsura i squalls och stänksjö. Sen blev det kallare och stövlarna kom på. Då blev man blöt inifrån via svett, kondens och salta strumpor. Många par strumpor behövs på en segelbåt. Vi seglade i utkanten av Bermudatriangeln, men såg aldrig några mystiska marsmänniskor eller andra konstigheter, som ville sabotera för oss. I Sagassohavet däremot stämmer myten bra. Vi seglar genom ganska mycket tång som flyter i vattnet.
I mina skeppskamraters ögon läser jag avslappning, glädje och en viss stolthet. Vi har just klarat av den längsta biten av seglingen över den atlantiska oceanen. Varför utsätter man sig då för att behöva gå upp klockan två varje natt under sin semester, oroa sig för stormar och åskväder och leva på kalops varannan dag och dillkött varannan, medan man fryser i ständigt blöta kläder? Lite seglingstokig kanske men framför allt nyfiken på hur det är att segla över Atlanten jämfört med Vårbyfjärden, och att efteråt stiga in på Peter´s legendariska café i Horta, där atlantseglarna samlats sen början på 1900-talet och faktiskt vara en av dem; med en rad nya erfarenheter, njuta av en kall öl och känna att jag ju faktiskt har gjort det!
 

Författare Rune Lindqvist
Hopp-i-landkalle på S/Y Friendship