Vi kolliderade med ett fartyg
Vi kolliderade med ett fartyg i farleden
Vår första segelbåt
1980 köpte vi vår första segelbåt. En Triss 600 med namnet ”Sulima” (Solstad)
Vi är en familj på 6 personer. Jag Bernt min fru Berit och våra 4 barn Patrik, Niklas, Jonas och Ida, dom var vid den tiden mellan 1 och 9 år
I flera år upplevde vi underbara somrar tillsammans i Blekinges fantastiska skärgård med vår lilla Triss.
Idag tycker man det var otroligt att en familj på 6 personer kunde leva och trivas i ett så litet utrymme. Jag minns inte att vi upplevde det som trångt.
Med åren blev barnen äldre och till slut var det bara jag och Berit som var ute och seglade. Mest blev det kortare turer över veckosluten.
Det kanske har med stigande ålder att göra, jag vet inte säkert men vi kände att vi hade behov av lite mer bekvämligheter. En bra toalett , ett riktigt pentry med spis, ugn och kyl. Lite mer utrymme skulle inte vara helt fel. Jag var dessutom ganska trött på utombordaren som gjorde det besvärligt vid tillägningar och manövrering i trånga hamnar. Annars upplevde vi Trissen som en mycket fin seglare.
Vi började att titta snett på andra båtar i omgivningen som var lite större och som hade de bekvämligheter vi önskade.
Då jag gastat på många kappseglingar med större båtar visste jag ungefär hur vår båt skulle se ut.
Efter ett tag gick vi ett steg längre och började läsa annonser och kolla priser.
Därefter tog det inte lång tid förrän vi bestämde oss för att byta till en större båt.
Snövit.
Vi började med att bestämma ett max.pris för båten och efter en del funderande gjorde vi en kravlista på utrustning och egenskaper.
Båten fick kosta max. 200 000:- Den skulle vara omkring 30 fot, minst 3m bred, en bra inombordare, rullgenua, alla tampar nerdragna till sittbrunnen, toalett med tank samt ett bra pentry.
Efter en genomgång av olika båtmodeller kom vi fram till främst 3 båtar. Scampi , Ballad eller en Comfort 30.
År 2001 började vi att gå igenom båtannonser på riktigt främst på internet.
I början av augusti samma år hittade vi en båt på västkusten i Fiskebäck strax söder om Göteborg. Det var en Comfort 30 byggd 1976.
Båten hade en fantastiskt fin inredning som var mycket gediget utfört på varv.
All inredning var i teak, salongsbordet med kyl i mitten var i mahogny. Pentryt var fint med trycktank och gasolspis ( dock inte ugn). Det hängde en mässingsklocka på skottet som även slog glas, bredvid hängde en lika fin barometer. På nästa skott hängde ett mycket fint lod i mässing som visade båtens lutning. Toalett med tank. Teak även i sittbrunnen, på tofter och durk. Motorn var en nyrenoverad Volvo Penta på 24 hästar.
Bra instrumentering med logg, vindinstrument och ekolod.
Seglen, rullgenua och rullstor (rulle i masten) var några år gamla men i gott skick.
Priset var bara 175 000:-. Det fanns dock en anledning till det låga priset.
Den var nämligen helt i svart. Allting ovan vattenlinjen var svart, friborden däcket och överbyggnaden. Vi blev ganska fundersamma. Mitt första intryck var att det var jättesnyggt med en svart båt speciellt som seglen var röda. Berit tyckte också att båten var fin men kände ett visst obehag med den svarta färgen och lite skrockfullt påpekade att det kunde betyda otur med en svart båt. Men eftersom jag vägrar att vara skrockfull eller tro på sådana dumheter så hade jag snart övertalat Berit till en provseglats.
Efter provseglingen och en noggrann genomgång och ett samtal med besiktningsmannen var det helt klart. Vi skulle ha båten. Vi skrev kontrakt och ordnade med försäkring.
Namnet på båten vi köpt var ”Snövit”
Segling från Göteborg.
Vår lilla Triss såldes och en större båtplats ordnades.
En del utrustning införskaffades. Det blev nya sjökort, en liten handburen GPS samt en del utrustning för pentryt.
I övrigt var båten väl utrustad med nödsignaler, raketer och bloss där var även några små vattentäta ficklampor.
Någon WHF.radio fanns inte i båten, jag hade heller inte något certifikat för WHF vid det tillfället.
Så var allt klart båten skulle seglas hem till Karlshamn.
Jag och mina två äldsta söner Patrik och Niklas bestämde oss för att segla hem båten första helgen i September. Vädret skulle bli bra med friska sydvästliga vindar.
Vi hade bestämt att starta på fredagseftermiddagen. Vi räknade med att segla igenom Göteborgs skärgård under kvällen och sedan fortsätta över kattegat under natten.
Lördag kväll skulle vi ta natthamn någonstans i vid Öresund. Söndag morron fortsätta söderut och igenom Falsterbo kanal. Söndag kväll välja någon av hamnarna vid Skånes sydkust och sedan direkt hem till Karlshamn under Måndagen.
Fredagen den 31 augusti skjutsade Berit upp mig och Niklas till Göteborg.
Från Skövde fick Patrik skjuts av sin fru Kassi och med var också deras nyfödda dotter Amanda.
På eftermiddagen möttes vi vid båten som nu låg vid en marina intill Torslanda norra delen av Göteborg.
Efter att båten blivit tankad, packad med utrustning och diverse förnödenheter tog vi adjö av våra nära och styrde ut från hamnen.
Vädret var fint solen letade sig igenom molnen och en västlig vind gav oss en fart på runt 5knop.
Seglingen igenom Göteborgs skärgård var helt underbar. Förutom provseglingen tidigare var detta första gången vi var ute i Göteborgs skärgård. Det var en fin upplevelse att få navigera sig fram genom farlederna och vi njöt verkligen när vi passerade all fina holmar och öar.
Ut på öppet vatten
Innan solen gick ner var vi ute i öppet vatten. Vinden var måttlig och blåste från sydväst.
Vi sträckte Öresund utan att behöva skota fullt. Vinden var stadig hela natten.
Långt bort i väster på säkert avstånd såg vi de stora fartygen passera i rad.
Vi hade en fin segling under natten.
Frampå förmiddagen vred vinden mot syd. Vi fick falla av med vinden en bit in i bukten mot Ängelholm och sedan slå ut förbi Kullen, sedan sträckte vi en bit in i sundet tills vi nådde Helsingborg, där vi startade motorn och fortsatte in till Rå för natten.
Vädret blev lite ruggigt frampå kvällen med lite tilltagande vind och regn.
Det var skönt att sitta inne i båten och äta en riktig lagad middag.
Efter en god natts sömn och en rejäl frukost lämnade vi hamnen i Rå.
Vinden var nu frisk syd, sydväst och det var mulet men inget regn.
Vi gick genom resten av sundet för motor.
Direkt efter passagen av bron blev sjön väldigt krabb. Vi gick nu mot Falsterbo
Nu kunde vi bära segel men valde ändå att gå till kanalen för motor.
Efter ett telefonsamtal med slussvakten fick vi snart grönt ljus för att passera.
När vi gått igenom kanalen och kommit ut på djupt vatten hade vinden tilltagit något och vridit lite åt väster. Vi hade nu slör med ganska hög sjö. Loggen visade stundom på 8-9 knop när vi åkte på vågorna.
Det gick undan ordentligt och vi stortrivdes.
Nattsegling
Planen var att vi skulle söka natthamn i Skåne men vi tyckte det var synd att bryta nu när det gick undan så bra.
Vi bestämde oss för att fortsätta seglingen under natten. Då bör vi vara hemma i Karlshamn på förmiddagen. Väderrapporten sa att vinden skulle avta senare.
Men istället tilltog vinden framåt skymningen till nära kuling syd väst.
Vågorna växte till sig rejält. Enligt uppgifter vi fick senare var våghöjden drygt 4 meter..
En del vågor bröt och sköljde över oss i sitt brunnen. Vi upplevde det aldrig som någon fara. Tvärtom, båten uppförde sig mycket bra. Tidigare gick vi med revat stor men nu rullade vi in hela storen och gick bara på genuan.
När vi surfade ner för vågorna gick loggen i botten, den var streckad till 12 knop.
Vid avslutningen av varje surfning drog båten kraftigt åt styrbord så det var ganska jobbigt att hålla mot med rodret. Vi löste av varandra ganska ofta.
Till en början gick vi ganska nära kusten. Men när mörkret föll på bestämde vi vi oss för att gå lite längre ut. Himlen var täckt av moln så det blev rejält mörkt efter att solen gått ner.
För övrigt var sikten bra, vi såg fartygslanternor gå förbi från både öst och väst.
Eftersom dom hela tiden gick söder om oss kände vi inte att det var någon fara.
Under hela natten var vi alltid 2 uppe i sittbrunnen. Den ena fick koncentrera sig på att hålla kursen medan den andre höll utkik.
Framåt efternatten gick jag ner för att få lite sömn. Innan kollade jag positionen med min bärbara GPS. Jag beräknade att vi kunde hålla befintlig kurs ytterligare några timmar innan
vi faller av mot nordost. Kunde bli lagom att kolla positionen igen efter ett par timmars vila.
Plötsligt small det
Trots kraftig sjögång somnade jag ganska snart. Efter knappt två timmar vaknade jag.
Jag hörde Patrik och Niklas diskutera något där uppe men jag kunde inte höra vad dom sa.
Jag var ganska yrvaken och låg kvar i kojen ett tag, kände att sjögången var något lugnare men fortfarande kraftig.
Plötsligt kom smällen. Det brakade till ordentligt. Jag kände hur båten kastades åt sidan.
Därefter följde ett fruktansvärt skakande och ett öronbedövande långdraget skrapande.
I samma stund såg jag något odefinierbart passera babordsventilen.
Lika plötsligt blev det tyst.
Min första tanke var att vi seglat in någonstans bland klippor och stenar.
Jag for snabbt upp ur kojen,
”Vad hände”. Skrek jag efter jag stuckit upp huvudet i sittbrunnen.
”Vi har blivit påkörda av ett fartyg” fick jag till svar
”Där borta är det ” sa Niklas ock pekade akterut mot ett fartyg som fortsatte bort utan att visa något tecken på att reagera.
Av ren impuls sprang jag upp i sittbrunnen och började ropa och skrika efter fartyget vilket naturligtvis inte var till någon nytta.
”Riggen är helt förstörd” sa Patrik och tittade mot förödelsen framme vi masten.
Bommen och något av stagen samt mantåg med stöttor hängde löst och slog i den höga sjön.
Jag gick ner i hytten igen och fick på mig flytvästen. Grabbarna hade redan flytvästen på.
Vi har alltid flytväst på när vi är uppe i sittbrunnen.
”Vi tar inte in något vatten” Ropade jag upp till sittbrunnen. ” Vi kanske klarar oss”
Jag hann inte säga mer förrän jag kände vattnet började plaska vid mina fötter.
”Lessen grabbar men vi kommer att sjunka, nu börjar vattnet komma in”
”Vi såg en fiskebåt söderut för ett tag sedan. Vi seglar ju fortfarande så jag styr åt det hållet” sa Patrik.
Jag försökte starta motorn och få igång länspumpen. Motorn startade inte.
Vattnet steg ganska fort nu. Länspumpen hade inte räckt långt. Vattnet steg för fort.
Tankarna började gå runt i huvudet på mig. Nu var jag helt övertygad om att vi alla tre skulle dö här ute i vågorna. Båten skulle snart sjunka. Vi skulle bara klara oss någon timme i det kalla vattnet och att vi skulle bli upptäckta i mörkret och vågorna var knappast troligt.
Mina tankar gick till våra familjer som väntade hem oss under dagen. Hur ska dom ta beskedet?. Speciellt tänkte jag på Patriks lilla flicka Amanda som nu måste växa upp utan sin pappa. Det är märkligt hur mycket man hinner med att tänka i en sådan här situation.
Det är också märkligt att vi kunde bevara vårt lugn under hela den här situationen. Jag tror att man har en sorts inbyggd försvarsmekanism som sätter in vid tillfällen som dessa.
Vi hade på något sätt accepterat vår situation och var fullt upptagna med att hitta utvägar.
SOS
Medan mina tankar gick plockade jag fram de nödraketerna och blossen vi hade och började läsa instruktionerna om hur dom fungerar. Jag hade svårt att läsa i mörkret.
”Var har du telefonen” Frågade Niklas ” Ge mig den så larmar jag SOS alarm.”
”Jag tror inte vi har någon täckning här ute” Sa jag. Jag hämtade ändå telefonen och gav den till Niklas. ”Det är ju värt ett försök” sa jag. Samtidigt lämnade jag över raketer och bloss tillsammans med en ficklampa. ” Patrik ta han om raketerna och försök få iväg en mot fartyget så kanske dom ser oss”
Fartyget gick inte speciellt fort. (8 knop enligt senare uppgift)
Jag startade upp GPS.en ifall Niklas skulle få kontakt.
Under tiden ringde Niklas 112. Efter ett tag fick han faktiskt kontakt med SOS alarm.
Signalstyrkan var bara ett streck på telefonen.
Niklas förklarade så kortfattat som möjligt vår situation.
” Var är ni ungefär ” frågade operatören. Vid denna tid hade jag fått fram vår exakta position.
”Jag vill lämna vår exakta position mottagningen kan försvinna när som helst” svarade Niklas.
” Nej jag vill bara veta ungefär var ni är” Sa operatören
” Vi är en bit norr om Bornholm”
”Då kopplar jag om er ” svarade operatören och det blev tyst i telefonen.
Under tiden fick Patrik iväg den första nödraketen.
Den gick högt upp mot det försvinnande fartyget. Blosset lyste starkt medan det sakta dalade ner inte långt bakom fartyget.
”Om det finns någon på bryggan så måste dom ju se detta” sa jag.
Efter någon halvminuts nervös väntan kom Niklas fram till en operatör i Danmark.
Det var inte lätt att förklara positionen för en Dansk med halv fjärs, tres och allt vad det heter. Slutligen drog Niklas positionen på engelska men kom bara halvvägs innan förbindelsen bröts totalt. Vi vet fortfarande inte om vårt larm överhuvudtaget registrerades.
Fartyget som vi kolliderat med visade inga tecken på att dom uppfattat nödraketen.
”Tänd ett bloss” sa jag till Patrik ”Så att dom kan se var vi är”
Nödraketen visar att någon är i nöd men den visar inte var ifrån den sköts upp.
Minuterna gick. Mot öster syntes en lanterna. Det var omöjligt att avgöra distansen till den.
”Skjut iväg en raket till” Sa jag till Patrik ” Fartyget där borta i öster borde se den”
Patrik sköt upp nästa raket.
”Tänd nästa bloss så fort raketen slocknad så att dom kan lokalisera oss”
Nu kunde vi se att fartyget kommit närmare.
Vattnet hade stigit ordentligt i båten.
”Vi måste snart lämna båten ” Sa jag till grabbarna. ”Vi tänder det sista blosset strax innan vi hoppar i”
”Vi måste hålla ihop, vi tar med livbojen. Alla tre håller i bojen så att vi inte kommer ifrån varandra”
Jag tog fram den andra vattentäta ficklampan.
Nu kunde vi se konturerna av fartyget som närmade sig och vi såg att dom tänt sökarljus som svepte över vågorna och träffade oss. Vi fick senare veta att det var ett Finskt handelsfartyg som gått emot oss efter att de observerat våra nödsignaler
I vattnet
”OK” sa jag till Patrik ” Nu är det dags att tända det sista blosset.
Så fort blosset slocknade gjorde vi oss klara att hoppa i. Vattnet stod nu i höjd med tofterna i sittbrunnen. Båten skulle sjunka inom några minuter.
”Se nu till att inte släppa bojen” påminde jag. Det var en fruktansvärd röra i sittbrunnen med alla tampar från skot och fall som låg och flöt.
”Akta er nu för tamparna så att ni inte fastnar, och följer med båten ner”
Försiktigt tog vi oss över mantåget och hoppade i vattnet samtidigt alla tre med ett hårt grepp om bojen.
Ingen av oss tänkte på kylan. Vattentemperaturen var bara 13 grader.
Vi plaskade iväg från båten men han bara ungefär fem meter ifrån båten innan sittbrunnen försvann under vattnet.
Vi låg lite snett akter om båten när vi fick en rejäl chock.
Så fort sittbrunnen var under vattnet reste sig fören mycket snabbt vilket betydde att masten med stor kraft och fart föll bakåt nästan direkt emot oss.
”Akta er för masten” Skrek jag.
Masten slog ner med ett plask alldeles intill oss. Vi klarade oss med mindre än en halvmeter.
Jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt om vi fått masten över oss med segel och stag
som vi kunde ha fastnat i.
Vi såg nu hur båten försvann i djupet.
Det var nästan spökligt att se henne försvinna djupare och djupare i det mörka vattnet med belysning och lanternor fortfarande tända. Vi såg länge ner i vattnet tills skenet blev svagare och svagare och slutligen försvann .
Nu var vi helt utlämnade i det kalla vattnet. Vågorna var nu ungefär 3 meter höga och bröt över oss. Vi fick en hel del kallsupar innan vi lärde oss att andas vid rätt tillfälle.
Patrik och jag hade nu en varsin ficklampa som man med ett handgrepp fick att lysa runt om. Vi försökte hålla lamporna så högt som möjligt så att vi skulle synas ovanför vågtopparna.
Det var inte fullt så mörkt längre. Månen stack då och då fram mellan molnen.
Vi såg nu fartyget närma sig men dom hade ännu inte fångat oss med strålkastarna sedan vi hoppat i vattnet.
Nu skymtade vi ytterligare en lanterna i söder.
”Det måste vara fiskebåten som kommer där borta” Sa Patrik.
Jag hade inga problem att hålla mig flytande i min seglarväst med extra flytkraft.
Patrik flöt också ganska högt medan Niklas låg oroväckande lågt i vattnet. Huvudet var lika ofta under vattnet som över. ”Hur är det Niklas har du svårt att flyta” frågade jag.
”Nej det är inga problem” Fick jag till svar. Jag visste att han var vältränad och hade mycket bra kondition. Det såg nog värre ut än det var.
Efter ett tag fick vi en strålkastare i ansiktet. Det Finska fartyget hade upptäckt oss.
Nu kändes det lite lugnare. Snart kunde vi se en besättningsman svara på våra viftningar.
Vi såg nu att det var ett ganska stort handelsfartyg.
”Hur ska dom kunna få upp oss i den stora båten med denna höga sjögång” Frågade jag mig högt. ”Jag tror dom tar upp oss i fiskebåten” Sa Patrik. ”Dom har nog radiokontakt med varandra” Sade Patrik
Den stora fartyget gjorde en gir ifrån oss men försvann inte utan höll sig hela tiden i närheten och belyste oss med strålkastare.
Vi låg i vattnet och fortsatte att vifta med våra lampor. Nu visste vi att vi skulle bli räddade
Räddningen
Jag var fortfarande orolig för hur det skulle gå när vi ska upp i båten. Kommer vi att skada oss mot båtsidan i den höga sjön.
Vi såg nu att det var en större fiskebåt som närmade sig.
”Du hade rätt Patrik, det är fiskebåten som kommer för att ta upp oss” konstaterade jag.
Efter ett tag var fiskebåten intill oss. Det var en stor trålare.
Vi höll oss fortfarande tillsammans med hjälp av bojen.
Trålaren manövrerade så att vi kom i lä. Nu blev havet lite lugnare när trålaren fick fungera som vågbrytare.
”Var det bara ni tre?” Skrek någon uppe från trålaren. ”Ja det är bara vi tre” skrek Niklas till svar.
En besättningsman kom med en aluminiumstege som dom hängde ner över fribordet och gjorde fast i relingen.
Jag var närmast stegen men kände att jag inte ville gå upp innan grabbarna.
”Klättra upp på stegen nu pappa du är ju närmast” Här var det inget läge att diskutera turordning.
När båten reste sig i vågtopparna räckte inte stegen ner riktigt till ytan. Det var precis att jag lyckades få foten på det nedersta steget när båten gick ner i en vågdal. Det var tungt att hålla sig kvar på stegen när båten gick upp i nästa våg. Vid det tillfället blev jag medveten om att jag bara hade mitt underställ på mig. Ett kraftigt underställ i bomull som när det var genomblött vägde ganska mycket. Klättringen upp för stegen var tung men utan problem.
När jag kom upp i jämnhöjd med relingen fick jag hjälp av två par kraftiga armar som tog mig upp på däcket. Patrik och Niklas kom också upp utan några problem.
Vi fick snabbt komma in och blev tilldelade handdukar och torra overaller.
Grabbarna var ganska frusna men jag kände aldrig någon kyla. Berodde kanske på att mitt tjocka underställ fungerade som en våtdräkt.
Trålaren som plockat upp oss var en stor båt med hemmahamn i Simrishamn
Vi blev visade in i kabyssen.
”Hur känns det är ni frusna. Ni har väl inte blivit skadade?”
Vi svarade att med torra kläder och lite värme kändes det bra. Några skador kände vi inte av.
”Vill ni ha kaffe eller en whiskey?” Frågade den ena besättningsmannen.
”Jag tar gärna båda” Svarade jag. ”Ja med” svarade både Niklas och Patrik samtidigt.
Snabbt fick vi in en varsin rykande kopp kaffe och en varsin whiskey och lite smör och bröd.
Jag är inte van med whiskey till frukost men nu gjorde det riktigt gott.
Efter en kort stund kom skepparen ner till oss.
Det första han gjorde var att ge besättningen en utskällning.
”Ni får väl för fan inte bjuda på whiskey. Alkohol är rent livsfarligt när man är nerkyld”
Whiskyn hade vi då redan druckit ur. Ingen av oss kände sig speciellt nerkyld, så någon fara var det aldrig. Men det kunde ju ingen veta så skepparens reaktion var helt berättigad.
Vi presenterade oss för varandra. Skepparen var en van fiskare och mycket engagerad i sjöräddning och visste väl vad det handlade om i en situation som detta.
”Ni har haft en fruktansvärd tur grabbar. Hade inte vi och det finska fartyget som först var framme varit i närheten hade ni inte överlevt.”
”Ni hade kanske klarat er i en timme. Det är bara 13 grader i vattnet.”
”Vi såg er tydligt på radarn och vi såg även det andra fartyget gå emot er. När ni möttes och när bara den ena fortsatte förstod vi att något hänt och gjorde oss beredda att sticka till undsättning. Strax efter såg vi era signaler. När er båt försvann från radarn visste vi att båten sjunkit. Vi hade sett er tidigare under natten och visste att det handlade om en segelbåt.
På väg mot hamn
Vi satt en stund och pratade. Besättningen ville gärna höra vad som hänt och hade många frågor. Efter ett tag gick vi upp på bryggan. Trålaren var nyligen renoverad och utrustad med de senaste modellerna av radar och plotter m.m.
Klockan var nu omkring sex Vi ville kontakta våra familjer innan dom fick höra vad som hänt på radion.
Jag ringde även min far som brukar vara uppe tidigt och lyssna på nyheterna.
Naturligtvis blev dom alla skärrade när dom hörde vad vi varit med om, men tog det ändå lugnt när dom fått veta att vi alla mådde bra.
Niklas sambo Christin skulle komma och hämta hem oss, hon skulle också ta med kläder.
Vi fick höra av skepparen att båten som vi kolliderat med nu var inne i hamnen i Simrishamn. Dom hade följt båten på radar hela vägen från kollisionen.
Vi var nu på väg till samma hamn.
Skepparen hade också varit i kontakt med polisen. Polisen och en utredare från sjöfartsverket skulle möta upp när vi kom iland.
”Jag hoppas att detta leder till något, vi är förbannat trötta på att allt för ofta få väja för fartyg som inte ser oss när vi är ute med trålen. Det är vanligt att dom kör med autopilot utan bemanning på bryggan” Sade skepparen
Helt klart var han ordentligt frustrerad över detta.
Solen var nu uppe, vinden hade mojnat ordentligt och vattnet var lugnt när vi gick in i hamnen.
När vi satt nere i kabyssen och väntade på att Christin skulle komma kom plötsligt kapten från den Danska båten som vi kolliderat med in. Hans båt hade gått från Kleipeda med destination Simrishamn.
Han förklarade att dom inte märkt någonting av vår kollision.
”Fartyget var tomt och det smällde högt i den grova sjön. Vi kunde heller inte se er på radaren eftersom känslighet var nerskruvad då vågorna störde för mycket.”
”Ni måste ju ha sett oss” Svarade jag. ” Vi hade kraftiga lanternor på båten, det var inte några problem för andra båtar att se oss som var betydligt längre bort..”
Trålarens skeppare som precis kom in i kabyssen sparade inte på orden då han lade sig i samtalet.
Det blev minst sagt en kraftig ordväxling mellan de båda fartygscheferna.
På den avlutande frågan om varför dom inte gick tillbaka för att vara behjälplig vid undsättandet av segelbåtens besättning blev svaret.
” Vi hade inte kunnat hjälpa till med något eftersom vi var för lätta i den grova sjön. Det skulle ändå inte gå att plocka upp någon ur sjön. Det hade varit alldeles för riskfyllt.”
På torra land
Nu hade Christin kommit med torra kläder.
När vi kom ut på kajen möttes vi av polis och representanten från sjöfartsverket.
Vi fick på oss våra ombyten, men jag saknade fortfarande skor.
Därefter hade vi ett samtal med sjöfartsverkets representant. Vi fick förklara vår version om vad som hänt. Representanten hade då redan pratat med kaptenen på det danska fartyget och även alkotestat hela besättningen med negativt resultat. Prover på fartygets stäv skulle tas för att eventuellt hitta spår från Snövit.
När vi var klara med representanten fick vi eskort till polisstationen.
Här fick vi fika och smörgås.
Ett antal journalister från tidningar, tv och radio trängde sig på och ville ha intervjuer. Det var helt ok men vi ville inte vara med på några bilder.
Det vi varit med om var ju inget vi direkt ville skryta om. Även som det senare efter alla undersökningar och sjöförklaring visade sig att vi inte hade någon skuld i det som hänt.
Vi var ju de facto i farleden och utsatte oss därmed i fara.
Polisförhören var mycket noggranna allt gicks igenom inget utelämnades.
Vid detta läget var det helt klart att det var det Danska fartyget som nu låg vid Simrishamns kaj som vi kolliderat med.
Det tog några timmar innan vi kunde bege oss hemåt.
Trots fika och smörgåsar på polisstationen var vi rejält hungriga. Vi stannade vi första bästa matställe. Kändes lite konstigt att gå in i bara strumplästen, men vem brydde sig.
Äntligen hemma
Väl hemma gick telefonen varm. Massor av journalister hörde av sig och ville ha intervjuer. Vi gick med på att intervjuas av lokalpressen vi kände att det var tillräckligt.
Mänga av våra vänner även ifrån utlandet dit nyheten spridit sig ringde och var oroliga över vårt tillstånd men glada över att vi klarat oss med livet i behåll. T.o.m. försäljaren som vi köpte båten av ringde och beklagade händelsen samtidigt som han ville sälja en ny båt.
I början kunde vi inte förstå varför det var sådan uppståndelse. Vi hade ju klarat oss utan några men, inget hade ju egentligen hänt så när som på en förlorad båt.
Nu ville vi helst bli lämnade i fred och försöka smälta det som hänt i lugn och ro.
Efter ett tag började vi fatta vad som verkligen hänt och vilken otrolig tur vi haft som överlevt detta.
Med facit i hand borde vi nog tagit professionell hjälp med att bearbeta detta.
Vi tyckte då att om vi regelbundet pratade om händelsen med varandra så skulle vi klara oss bra. Det har vi också gjort vi pratade med varandra nästan dagligen och diskuterade händelsen, jag tror att det har hjälpt oss en hel del.
Män ändå har man ibland känt sig illa till mods när man tänker tillbaka och funderar på vad som kunde hänt.
Tänk om jag hade förlorat någon av mina söner. Bara tanken på det gör att jag får ångest och känner viss skuld fortfarande efter de år som gått.
Dagen efter var vi alla tillbaka på våra arbeten och livet gick vidare som om inget hade hänt.
På Tisdagen kontaktade jag mitt försäkringsbolag Atlantica.
Jag förklarade situationen och påpekade att jag nu kommer att söka efter en liknande båt och kanske behövde försäkringspengarna ganska snart.
Jag måste säga att jag fick ett mycket gott bemötande från första stund.
Eftersom skuldfrågan inte var avgjord viste man ännu inte vem som skulle stå för kostnaderna.
”Självklart lägger vi ut pengarna om du ska köpa ny båt. Vi kommer att kräva ersättning från rederiet om det visar sig vara deras fel. Säg bara till när du behöver pengarna så ordnar vi det” var beskedet jag fick från Atlanicas utredare.
När det var dags att betala den nya båten var det inga problem. Den totala ersättningen vilket också inkluderar en del av utrustningen täckte nästan kostnaden för den nya båten fast den var något dyrare.
Utredningen
Efter någon månad blev vi kallade av Sjöfartsverket för ytterligare förhör.
Förhöret skulle hållas i Karlshamns polisstation. Det räckte att Niklas och jag var med eftersom Patrik bodde i Skövde var det inte nödvändigt att han reste ner.
Vi blev förhörda en i taget. Det tog ca. en timme för oss var. Vi gick igenom vad som hänt mycket noga och fick bl.a. förklara varför vi gick så långt ut.
Anledningen att vi kommit ut i farleden var att vi gått betydligt längre västerut än vad jag räknat med medan jag kojade. Tanken var att vi skulle falla av mot nord ost tidigare.
Naturligtvis kom också frågan upp om varför vi inte höll undan från fartyget.
Niklas förklarade då att dom såg aldrig fartyget förrän det var för sent.
Fartygets lanternor hade dom sett och iakttagit under en lång tid. Problemet var att det inte gick att bedöma avståndet till fartyget. Det gick inte att se några konturer av fartyget bara lanternorna. Sjön var för grov och kursen alltför ojämn för att bedöma bäringen.
När dom först såg konturerna av fartyget var det för sent. Dom gjorde en gir för att komma undan men tappade vinden istället så att båten i princip stannade och kollisionen vart ett faktum.
Niklas förklarade att när dom tittade upp mot den höga stäven som kom emot dom var dom säkra på att detta var slutet. Efter smällen var det bara en stor förvåning över att dom fortfarande stod kvar i sittbrunnen.
Efter förhöret förklarade förhörsledaren att det kommer troligen bli en sjöförklaring och eftersom kollisionen ägde rum på danskt vatten kommer den i så fall att hållas i Danmark.
Han förklarade också att allt pekade på att det danska fartyget var ansvarig för kollisionen.
Efter ytterligare någon månad fick jag en omfattande rapport från danska sjöfartsstyrelsen efter förhöret med den danska besättningen.
Rapporten visade att det var helt klart att det danska fartyget var vid samma position vid samma tidpunkt som Snövit när kollisionen inträffade. Efter undersökningen av Fartygets stäv kunde man inte hitta några spår av Snövit.
Det var också helt klart att fartyget skulle hålla undan för Snövit.
Eftersom radaren var nerskruvad till minimal känslighet skulle det vara en extra utkik på bryggan vilket inte fanns.
Danska Sjöfartsstyrelse bedömde att det danska fartyget var ensam ansvarig för kollisionen samt att dom också gjorde fel när dom inte vände om för att hjälpa Snövit då dom hörde det Finska fartyget och trålaren larma om olyckan.
Det påpekades dock att Snövit inte borde segla i farleden som hon gjorde.
När nu förhören av alla parter var avklarade väntade vi oss en kallelse till sjöförklaringen.
Jag hade en diskussion med Atlanticas utredare som också tagit del av rapporten.
Detta betydde att Atlantic nu skulle kräva ersättning från Danskens rederi.
Samtidigt skulle dom hjälpa oss med våra skadestånds anspråk som gällde ersättning för våra obehag och extra kostnader för personliga ägodelar som inte helt täcktes av våra hemförsäkringar.
Det dröjde ungefär ett halvår innan det blev sjöförklaring.
Jag blev minst sagt förvånad och chockad när jag fick beskedet från Atlantica.
Det Danska fartyget blev helt friad från ansvar då det inte var bevisat att det var dom som var inblandade i kollisionen.
Till sjöförklaringen var endast representant från rederiet kallad.
Varken jag eller något vittne blev kallade. Skepparen på trålaren hade kunnat intyga att det var det danska fartyget som var inblandat.
Enligt den förklaringen jag fick kan man inte överklaga en sjöförklaring.
Vid en sjöförklaring blir ingen dömd som i en domstol. Den fastställer orsak och vem som bär ansvaret.
Hade sjöförklaringen ägt rum i Sverige hade det varit annorlunda. Då hade alla berörda deltagit.
Detta innebar att varken Atlantic eller vi på Snövit fick någon ersättning från rederiet.
Utrustning
Detta har lärt mig hur viktigt det är att vara förberedd på olika typer av haverier och olyckor som kan uppstå.
Här följer några saker som var till hjälp och i vissa fall avgörande för vår räddning.
WHF.
Mobiltelefonen har för kort räckvidd. I vårt fall bröts kontakten. Något larm registrerades aldrig. (Varför kan inte den första operatören ta emot larmet. Kunde ha varit avgörande för oss). Nu sitter det en WHF i vår nya båt och naturligtvis har jag skaffat mig en licens,
Nödsignaler.
Utan våra nödsignaler hade vi inte haft en chans att klara oss.
Se till att ha minst 2-3 fungerande raketer och bloss ombord. Spara något bloss tills räddningen närmar sig. Ett gått råd, läs instruktionerna på era signaler så ni vet hur dom fungerar innan ni står där i mörkret och snabbt måste få iväg dom.
Ficklampor eller liknande som tål vatten är nödvändigt när man ligger i vattnet och det är mörkt. Det är mycket svårt att upptäcka en nödställd speciellt i hög sjö. Våra små ficklampor syntes från över en sjömils avstånd enligt besättningen på trålaren.
Livboj.
För vår del var livbojen till stor hjälp. Med hjälp av den kunde vi hålla ihop. Det är svårt nog att hitta nödställda i mörker, även i dagsljus om det går hög sjö. Det blir betydligt svårare om de nödställda är utspridda vilket man lätt blir när vågorna går höga.
Flytväst.
Jag är inte säker på om vi alla hade klarat att hålla oss ovanför vattenytan utan flytväst.
Jag kände mig ganska trygg i min seglarväst med dubbla flytförmågan. Jag flöt mycket högre än vad mina söner gjorde i vanliga seglarvästar. Trots extra bärighet var jag ofta under vattnet p.g.a. den höga sjön.
Den här händelsen har inte på något vis avskräckt mig från havet och segling.
Däremot har den gett mig en helt annan respekt och ödmjukhet för havet.
Senare samma år köpte vi en annan Comfort 30. Denna var också från Göteborg och seglades hem följande vår helt utan incidenter. Den nya båten är vit.
Bernt Sundin