Hoppa till huvudinnehåll
admin
Senast inloggad: 2019-11-12 - 10:03
Det perfekta brottet till sjöss?

Larsson, Alexander:

Jag skrev för en tid sedan en artikel - nog knappast helt juridisk, utan snarare i lite mer "populära termer". Kanske kan den väcka debatt om fenomenet "ensamseglatser" och i övrigt sjövärdiga fritidsfartyg. Det perfekta brottet speglar nog sällan brott som sker till sjöss. Inte var det i vart fall det Jacques Prévert tänkte sig när han skrev manuset till filmen med samma namn år 1937. Uppenbarligen tänkte sig inte Ivar Ahlstedt heller något brott till sjöss när han skrev novellen med samma namn år 1951. I populär kriminalitet förekommer uttrycket nog mer frekvent i det man brukar kalla ekonomisk brottslighet. Det perfekta brottet måste vara det brott som inte bara genomförs utan att brottslingen straffas därför att brottslingen inte är straffmyndig – utan det brott där domstolen indirekt ”uppmanar” personen till att genomföra en planerad brottslig handling – det, har jag hittills bara sett i sjörättsmål. Vilket brott är det då jag syftar till i min något tillspetsade inledning? Naturligtvis syftar jag på det brott som i fritidsbåtssammanhang är det klart mest underskattade – därför att ingen åklagare vill peta på det, ens med tång och skyddskläder – vad gäller fritidsbåtar. Det bakomliggande målet är en 14- årig tjej som ensam skall segla jorden runt. Visserligen utspelar sig fallet i Nederländerna, men jag väljer att belysa frågan med utgångspunkt i svensk rätt (i Holland är det till och med olagligt för en 14- åring att segla fartyg med en längd över sju meter – men det lämnar jag nu därhän) Brottsbeskrivningen, för det brott jag åsyftar, återfinns i 20:e kapitlet, 1 § sjölagen med komplettering i fartygssäkerhetslagens 8:e kapitel. Brottet stadgar till och med fängelse i straffskalan, vilket såväl befälhavare som redare av kan dömas till under speciella omständigheter om fartyget de använder inte är i sjövärdigt skick. Läsaren frågar sig nu, med all rätt, vad ett fartygs sjövärdiga skick har att göra med den unga flickans önskan att få ensamsegla jorden runt? Kopplingen är att ett fartyg bland annat, för att vara sjövärdigt, skall vara bemannat på ett betryggande sätt (1 kapitlet 9 § sjölagen). Rekvisitet ”bemannat på ett betryggande sätt” för nog många fritidsskeppares tankar kring antalet besättningsmän ombord; följden blir att ett fartyg som är sjövärdigt med två besättningsmän ombord inte är sjövärdigt för en ensam besättningsman – hur ny och fin båten än är i övrigt. Ett sådant resonemang leder, i ett tillspetsat läge, till att den besättningsman som skall flytta sin båt kan dömas till böter eller fängelse av en båtgranne som visar sig vara en övernitisk åklagare. Så skall emellertid inte regeln läsas och den lär inte heller bli förstådd så i praktiken. TACK OCH LOV! Regeln måste emellertid nyanseras en del. Inte bara antalet besättningsmän ombord är av vikt för bedömningen om fartyget är sjövärdigt, utan också besättningsmännens kompetens i förhållande till båten och det område där besättningen tänkt segla fartyget räknas in. Utöver besättningens antal, kompetens och personliga mognad att handha fartyget stadgas en rad utrustningskrav samt tekniska krav på båten. Dessa lämnar jag i den här korta artikeln därhän. Att en ensamseglare knappast kan uppfylla de plikter som åligger besättningen enligt sjövägsreglerna (ex. vis. kravet på ständig utkik) lämnar jag också därhän – det är ju snarare att hänföra till dåligt sjömanskap och är endast straffbelagt om en olycka som har samband med det dåliga sjömanskapet inträffar (jfr sjölagen 20 kap 2 §). Huruvida den 14- årige Nederländska tjejen har en tillräcklig mognad för att segla själv låter jag vara osagt; hon kan säkerligen vara en bättre seglerska än många av oss andra. Av egen erfarenhet är jag dock medveten om hur fysiskt påfrestande havssegling kan vara, vartill kommer även möjligen psykiska besvär av en ständig ensamhet och därtill trötthet, nerkylning och utmattning i hårt väder. Nåväl. Till den Nederländska domstolens försvar måste ändå anföras att de inte avgjorde frågan om sjövärdighet utan frågan om flickan fick segla iväg, då sociala myndigheter tidigare förbjudit det sedan myndigheten ifråga tilldelats delad vårdnad med föräldrarna. Domstolen hävde begäran om fortsatt delad vårdnad och hennes föräldrar är numera överens om att hon får segla ensam. Kanske kan denna korta artikel leda till en diskussion om ensamseglerskor och seglare samt om det är något vi borde straffa – vi straffar ju som bekant inte äventyrare på landbacken, så varför ska man då göra det till sjöss? Får seglerskor och seglare inte själva välja vad de vill utsätta sig för? Avslutningsvis kan man nog ställa sig frågan om båtkörkortets vara eller inte vara. Om det är möjligt, såsom jag skriver, att straffa en – i förhållande till fartyget - inkompetent besättning, vad tillför då båtkörkortet mer än en bättre förutsägbarhet? Frågan är på intet sätt ny, första förslaget om båtkörkort jag kunnat finna mellan de nordiska länderna kom från det nordiska rådet redan 1976. Hur juridiken än må vara beskaffad, kan jag inte annat än framföra de varmaste lyckohälsningar till den 14 år gamla Laura Dekker i sin strävan efter att uppnå sin dröm. //Alex