Gunnar S:

Min båt har all metall under vatten sammankopplad och förbunden med båtminus. En del av undervattensmetallen (propeller, bogpropeller samt kylplatta för kylkompressorn) har egna anoder, dessutom är allt anlslutet till en stor offeranod.

Detta system har fungerat fint i många år, med endast liten förbrukning av anoder, trots permanent, närmare 10 mån/år, anslutning av landström.

På senare tid har dock anodförbrukningen ökat dramatiskt, främst på den anod som sitter på kylens kylplatta.

Jag börjar misstänka att den 230 V elpatron jag nyligen anslöt till båtens vattenburna värmesystem är boven i dramat.
Värmesystemet drivs förutom av en dieselbrännare även av en en värmeväxlare ansluten till motorns kylsystem. Elpatronens metallhus är naturligtvis anslutet till landströmsjord.
Det finns ingen direkt förbindelser mellan elpatron och motorblock, men via glykolblandningen - metallen i värmeväxlaren - motorns glykolblandning - motorblocket - båtminus kan det kanske finnas en dålig men ändå befintlig förbindelse?

Vid några mätningar kom jag fram till följande:

Mellan landströmsjord och båtjord, med elpatronen oansluten (och ojordad) mäter jag spänningar mellan 0,5 - 1,2 V (olika värden olika dagar, kan ev. bero på närliggande strömanslutna båtar som försvunnit?)

Samma, men med elpatronen (och naturligtvis dess jord) ansluten till landströmmen halveras spänningen på ett ungefär.

Som ett experiment lödde jag ihop en enkel galvanisk frånskiljare av två parallellkopplade likriktarbryggor och anslöt den i inkommande landströmsjord.
Men nu mäter jag spänningar på DRYGT 8 VOLT mellan landströmsjord (efter frånskiljaren) och båtminus!

Blir alltmer konfunderad, och undrar också hur ev felpolaritet (fas och nolla vänd) i en båt, och i förhållande till andra båtar kan spela in.