Det för med sig en del saker att segla båt med en storvuxen hund. De jobbiga bitarna är när hunden ska i och ur båten, antingen det gäller att komma iland/ombord eller att komma mellan båt och jolle. Om jollen är liten, måste tekniken vara ytterst förfinad.

Havsfrun hade ett vackert blankt oregopinedäck, som inte gav hundtassar något grepp vid ett från- eller ombordhopp. Därför måste alltid Castor lyftas vid dessa förflyttningar om inte båten låg vid en sådan lämplig klippa, att han bara kunde ta ett kort kliv eller ett avmätt skutt. När detta gällde hade han skaffat sig en avancerad teknik, i ombordstigningsfallet, att med måttlig fart skutta ombord och sedan bromsa ned under ett fåtal korta, glidande steg på det glänsande däcket. När han skulle iland, accelererade han måttligt på däcket så att han inte halkade, för att till slut göra ett avmätt, studsande skutt iland.

Ofta måste han dock lyftas för att han inte skulle skada sig. Om stranden var låg, ställde jag mig framför stäven och markerade med en klapp på min ena axel att Castor skulle lägga bägge frambenen där. När han hade gjort det, var det lätt att lägga ena armen under rumpan på honom och lyfta ned honom. Alltid under dessa manövrer var han helt stilla som ett kolli.

När det gällde jolletransport av 45-kilos schäfer, kunde det vara lite svårare. Jollen var av typ liten eka och det tyngst vägande kriteriet vid införskaffandet var priset, vilket betydde att funktionen kom i andra hand. Jollen var väldigt söt, byggd i glänsande mahogny som den var, men den hade ingen formstabilitet och dålig bärighet. Att lyfta ned stor schäfer i den, även om hunden var snäll, var en utmaning. Castor var aldrig rädd vid dessa manövrer, även här agerade han kolli och tur var det, för annars hade det aldrig gått. Det gick till så att jag kontrollerade att omgivningen var så ”vågfri” som möjligt och sedan ställde jag mig upp i jollen och lyfte ned hunden som snällt stod och väntade på att hanteras. Eftersom jollen var så liten, ställde jag Castor på jollens botten vid mina fötter. Därefter klev han upp och satte sig på aktertoften. Detta fungerade alltid bra utom med avseende på en sak. Castor satte sig aldrig på mitten av toften, utan alltid bordvarts. Det behövdes inte mycket för att slagsidan skulle bli för stor. Ibland buffade jag på honom så att han justerade placeringen och ibland kompenserade jag slagsidan genom att själv flytta mig åt motsatta hållet på roddartoften. Men vid ett tillfälle tänkte jag att jag skulle undersöka hur mycket schäferhjärnan kunde sätta ihop orsak och verkan. Jag lät Castor placera sig som han ville med följd att jollen krängde så mycket att den tog in vatten där han satt. Jag satt still och tyst och studerade händelseutvecklingen. Castor intog som vanligt en cool attityd och tittade mot horisonten. Efter en stund reagerade han över att den alltid gällande rutinen inte följdes. Allt var helt enkelt inte som vanligt. Han tittade på mig med ”vad händer-rynkorna” i pannan och undrade: ”varför ror du inte Husse?” I det ögonblicket hade vattnet stigit så högt att han blev våt i rumpan och han fick annat att fundera över än varför jag inte rodde. Han tittade stint ned mot den stigande vattenytan och nu var allting definitivt inte som vanligt. Trots att vattnet nu hade stigit så att halva hunden satt i vatten, tappade han inte fattningen, utan behöll sin mycket lugna attityd. Jollens akter var en bit under vattenytan, men den sjönk långsamt och Castor tyckte av allt att döma att det inte fanns anledning till panik. Han satt kvar i samma ställning tills han kände flytkraften och då började han simma som den naturligaste sak i världen, lugnt och värdigt. Tyvärr kunde jag i fortsättningen inte se att han hade funderat över det inträffade på så sätt att han ändrade beteende beträffande jolleproblematiken och jag fick acceptera att han hade vissa begränsningar.

Tidigare hade jag en jolle som även gick att seglas. Vid ett tillfälle var jag ute ensam med den och Castor satt på land och studerade mina förehavanden. Eftersom jag är en barnslig typ, kantrade jag jollen bara för att jag tyckte det var kul. Det resulterade i att en del lösa prylar från jollen flöt ut i omgivningen.

Castor hoppade omedelbart i vattnet, simmade ut till olycksplatsen och började samla in lösa prylar. Han började med rodret. Det var tydligen inte mig han tänkte rädda i första hand.